Varje dag är en forskardag

Som forskarkoordinator vill jag bygga nätverk och förmedla kunskap i alla frågor som hjälper forskare. En lika fin som viktig del i denna uppgift är att själv bedriva forskning. Då märker jag att forskningen kan vara raka motsatsen till att ge service till forskaren.

Forskaren befinner sig i en position där den vill konsumera och operera med källmaterial. Och det är alltid bråttom. Att ge forskare tillträde till material innebär dock många gånger att hindra forskaren utifrån ambitionen att bevara och skydda materialet. Och det måste alltid få ta sin tid.

När jag själv forskar anpassar jag mig efter förmåga till institutioners olika regler och att respektera personal och material. På Riksarkivet ska jag ha vantar när jag hanterar äldre material, annars kan det bli flottfläckar på nationalskatterna. På Kungliga biblioteket ska jag däremot inte ha vantar för de nöter på kvarlevorna. På Riksarkivet får jag fotografera och där finns en särskild anordning för denna självhjälp. På Kungliga biblioteket får jag fotografera – ibland. Idag blev jag genom en åthutning varse Kungliga bibliotekets tveksamma fotoregler.

“Man får inte fota här inne”, sade bibliotekarien efter att jag knäppt en bild på 1815 års invoterade ledamöter i Wermlands Hushållnings-Sällskap med min mobiltelefon. Jag uppskattade snabbt tidsåtgången att skriva ned sidan för hand till minst 40 minuter och att de nuvarande öppettiderna skulle knäcka mitt projekt itu. “Men jag rör inte materialet när jag fotar”, försäkrade jag. Jag har hört att klumpiga forskare riskerar att pressa sönder bokryggar när de vill motverka konvexa motiv. Det hade dock inget med saken att göra. All kopiering ska gå genom Kungliga bibliotekets reproduktionsavdelning, fick jag veta.

Det stulna fotot. Av Thomas Neidenmark
Det stulna fotot. Av: Thomas Neidenmark.

Kungliga bibliotekets hemsida upplyser man också om hur fotokopiering ska gå till. Det är en utmärkt tanke utifrån argument om att skydda historiskt material. Inledningsvis känns det också som en bra service. På samma sida anges vilka material forskaren själv får fota. Det är tre material: referensböcker, mikrofilm och vanliga böcker. Allt annat är förbjudet att fota, antar jag. (Jag erinrar mig genast alla de tillfällen jag själv hamnat på bild då utländska turister flitigt dokumenterat insidan av nationalbiblioteket.) Vill jag ha en fotokopia av ledamöter i Wermlands Hushållnings-Sällskap får jag alltså inte använda min egen kamera, utan betala 100 kr per sida för en digital bild av högre kvalitet plus fakturaavgift på 40 kr. Det innebär att två sidor i kvartoformat kostar mig 240 kronor. Det synes mig vara antingen en föråldrad affärsmodell, alternativt en service som väcker olust.

Varje dag är en forskardag på ABM-institutionerna (Arkiv, Bibliotek, Museum). Att undanröja hinder mellan forskaren och materialet är min viktigaste uppgift som ansvarig för universitetsbibliotekets forskarservice. Ju kortare vägen är från forskarens fråga till dennas resultat – desto bättre mår hela vårt samhälle. Jag önskar att fler ser det så. Av denna anledning är det viktigt att vi som arbetar med forskarservice prioriterar digital tillgång till material ännu högre. Men i väntan på att allt arkivmaterial finns digitalt, är det rimligt att forskaren får hjälpa sig själv utan att bli ruinerad; hjälp till självhjälp. Som sker på Riksarkivet till exempel.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s